|
|
Hyvings berättelser!
 Det finns många berättelser som kan vara värda att hålla vid liv och låta nästa generation höra.
Om ni har någon bra berättelse så skicka den till oss så vi alla kan dela den.
Tragedin i Degerbäcken - Folke berättar
En solig sommardag gav sig tio barn och en ung kvinna ut i en roddbåt utanför Degerbäckens by i Boden.
Några timmar senare var bara fem av barnen i livet, en sexårig pojke hade förlorat sin mamma och en femtonårig flicka räddat två av sina vänner.
I dag är det 50 år sedan den fruktansvärda olyckan, men minnena lever kvar hos de överlevande.
– Hon var byns bästa simmerska, säger Folke Lifbom om sin mamma Ulla-Britt Lifbom.
Mamman var lärarinna i simskolan innan olyckan och tyckte mycket om vatten. Folke berättar stolt att byborna blev rädda när hans mamma brukade simma över älven, men att hon var som en fisk i vattnet så de hade inget att oroa sig för.
När Ulla-Britt Lifbom drogs upp ur vattnet efter olyckan hade hon märken i ansiktet efter skador hon sannolikt fått från den sjunkande båten. Hon slogs medvetslös och det fanns inte mycket hon kunde göra.
Båten full med barn
Den sommaren var Folke Lifbom sex år. Han och några barn från byn badade i Långavan i Lule älv när de beslöt sig för att ta en tur med den gamla ekan. Folke minns inte mycket av själva olyckstillfället, annat än att de var många i båten, hans mamma satt vid årorna och det var högvatten.
I båten tillsammans med Folke och hans mamma Ulla-Britt satt syskonen Conny, Alice och Birgitta Lundberg, syskonen Britt och Jonny Lundberg, Bo Blomqvist, Alf Blomqvist och syskonen Sture och Inger Bergström. Barnen var mellan sex och femton år gamla.
I dag står Folke vid sin mammas grav. Han är en vuxen man men tillsammans med tårarna som rinner längs hans kinder rinner åldern av honom och kvar står en liten pojke som förlorat sin mamma.
Enda barnet
– Jag har ofta undrat vem som bestämde att pappa fick ha en av oss kvar och varför inte jag drunknade och mamma klarade sig.
Folke Lifbom var det enda barnet i familjen.
Han berättar att på den tiden skulle kvinnan stå vid spisen och föda barn. När hans mamma försvann visste inte Folke och hans pappa Fredrik Lifbom hur de skulle klara sig. Förutom sorgen och saknaden uppstod praktiska problem. Folkes pappa hade tack och lov två systrar som bodde kvar hemma och de tog hand om änklingen och hans son. Fastrarna hjälpte till med städningen och visade hur man lagar mat.
– Jag hade tur. En av min pappas systrar, Gunhild, blev som min nya mamma, säger Folke.
Han var duktig på att städa och laga mat redan vid 10–12 års ålder, vilket inte var särskilt vanligt för en pojke på den tiden. Även i dag ger han sig gärna på att laga kulinariska rätter, som han uttrycker det.
Frågade efter mamma
Några dagar efter olyckan undrade Folke varför hans mamma aldrig kom hem och frågade sin pappa.
– Mamma kommer inte tillbaka, svarade hans pappa allvarligt.
Folke är tacksam över den öppenhet och ärlighet som hans pappa visade honom och har tagit med sig av den i sitt eget vuxna liv.
– Jag talar alltid om för mina egna barn hur det verkligen är, säger Folke Lifbom.
Han var en blott sexårig pojke när olyckan tog hans mamma och minns därför inte så mycket av själva olycksdagen och tiden därefter.
Håret blev räddningen
Han har fått berättat för sig ungefär vad som hände honom efter båten hade kantrat.
– Det fanns avtryck på lerbotten där jag gått på alla fyra in mot land, berättar Folke, så var det någon som såg min blonda kalufs och lyfte upp mig.
Det var 15-åriga Inger Bergström som räddade honom in till land.
– Det var väl lite mer hår på den tiden, skämtar Folke.
Han och Inger har inte setts på 20 eller 30 år. De minns inte hur lång tid det har gått, vet bara att det var mycket länge sedan.
Kunde inte simma
Vid återseendet på Lundakyrkogården i Boden känns det som att tiden har stått stilla. De pratar om olyckan, Folkes mamma och de omkomna barnen.
– Jag tror inte att de hade lärt sig att simma, säger Inger och pekar på två namn på gravstenen de har framför sig.
På stenen står Jonny, Britt, Bo, Alf och Conny. Alla de omkomna barnen var kusiner. På en mindre gravsten intill barnens är namnet Ulla-Britt Lifbom inristat.
Inger Bergström satt också i ekan på olycksdagen och minns tydligt vad som hände.
– Vi öste båten hela tiden för att den tog in vatten, säger hon.
Inte långt från land
De åkte in i en bråddjup vik, en resa på några hundra meter, men var inte långt från land när båten kantrade och alla hamnade i vattnet. Inger minns att Alice Lundberg i panik tog ett hårt tag runt hennes hals. Men i skolan hade Inger fått lära sig hur man frigjorde sig från ett sådant grepp, så hon kunde kämpa sig lös. Hon släppte Alice som simmade in till land.
– Sedan kom jag till Birgitta i sista minuten, berättar Inger med en inlevelse som om hon kan se bilden framför sig än i dag.
Sprang efter hjälp
De barn som först kom iland sprang upp och hämtade hjälp. Efter en halvtimmes sökande var alla återfunna.
Någon ambulans från Boden gick inte att få, då den ena var borta på reparation och den andra var ute och hämtade ett sjukdomsfall. Två taxibilar kom från Boden och förde de drunknade till sjukhuset. På sjukhuset utbröt kaos.
– De hade hört att det gällde en drunkningsolycka, så kom sex personer in, berättar Inger Berg-ström.
Hon har aldrig varit och badat i Långavan sedan olyckan för 50 år sedan och har påverkats starkt av det som hände.
– Jag är lite skärpt när jag är i en båt. Jag har visserligen badat på badhuset men aldrig utomhus sedan dess, säger Inger som numera bor i centrala Boden.
Inte rädd för vatten
Folke Lifbom är i dag en utemänniska som tycker om jakt, fiske och skoter. Och han verkar inte ha blivit rädd för vatten till följd av olyckan.
– Svaret är nej! Om jag var för liten för att minnas eller fortfarande är för dum för att förstå det kan man undra, säger Folke.
Det som påverkat Folke mest sedan olyckan är att han fått växa upp utan sin mamma.
Planterar och minns
– Ibland när jag går hit till graven och vattnar kan det komma någon tår, säger Folke och kämpar mot tårarna.
– Varför skulle jag mista mamma..? säger han uppgivet och tårarna kommer.
Inger Bergström har med sig små rosor till gravarna. En gul ros till Folkes mamma och två orange till de fem barnen.
De planterar och pratar barndomsminnen.
Så kommer Inger ihåg en gång när hon var på väg till Jokkmokk och stannade på ett bageri i Harads för att köpa bröd.
– När jag skulle betala sa hon bakom disken ”det kostar ingenting. Det är tack vare dig som jag stå här”.
Det var Birgitta Lundberg, den lilla flickan som Inger räddade från att drunkna.
Sorg och sol
– Det hade kunnat vara fler, säger Inger sorgset när hon tittar på gravstenen. Hon blir tårögd och snyter sig.
Solen värmer för en stund och fåglarna kvittrar.
Inger Bergström och Folke Lifbom står och tittar på graven och ger varandra en kram.
|
